1984

Om boken

Det är London, men inte vårt London. Staden heter Flygfält Ett, en provins i superstaten Oceanien, och från varje vägg ser teleskärmen tillbaka på dig — den både sänder och spelar in, dygnet runt, och kan aldrig stängas av. På affischerna tronar ett ansikte med mörk mustasch och raden STOREBROR SER DIG. Winston Smith är trettionio år och arbetar på Sanningsministeriet, där hans jobb är att skriva om historien: stryka människor som aldrig funnits, ändra gårdagens tidningar så att Partiet alltid haft rätt. En dag köper han en vacker gammal anteckningsbok och börjar föra dagbok. Det finns ingen lag mot det — det finns inga lagar alls längre — men han vet att det betyder döden.

Mitt i den världen vågar Winston det förbjudna: han börjar älska. Hon heter Julia, och i Oceanien är begäret i sig ett brott mot Partiet — kärlek är en lojalitet som inte får riktas mot en annan människa. Det de söker är en ficka av frihet i en stad där väggarna lyssnar.

Författaren

Han skrev sin mörkaste bok medan han höll på att dö

Han hette egentligen Eric Arthur Blair, född i Indien 1903, fostrad i det engelska klassamhällets exakta mitt och utbildad på Eton — men han läste aldrig vidare på universitet. I stället tog han tjänst som kolonialpolis i Burma. Fem år i imperiets tjänst gav honom en livslång avsky för makt utövad över andra, och stoffet till essäer och romaner som aldrig riktigt förlät det han varit med om att upprätthålla.

Tillbaka i Europa valde han fattigdomen med öppna ögon: diskade i kök i Paris, sov på härbärgen i London, för att förstå dem ingen ville se. 1936 gifte han sig med Eileen O'Shaughnessy. Samma år reste han till det spanska inbördeskriget för att slåss mot fascismen — och där sköts han genom halsen av en krypskytt; rösten bar märket efter kulan resten av livet. Värre var sveket: medan han stred jagades hans egen sida av Stalins kommunister, och han och Eileen tvingades fly Spanien med livet i behåll. Den erfarenheten blev själva grunden under allt han skrev sedan. Han hade sett hur en revolution slukar sina egna och hur lögnen sätts i system. Han skulle ägna resten av sina dagar åt att skriva mot den.

Tuberkulosen fanns redan i kroppen. 1945, medan Orwell var utomlands, dog Eileen oväntat under en operation. Med ett litet adoptivbarn och en obotlig sjukdom drog han sig undan till en ödslig gård vid namn Barnhill, längst ut på den hebridiska ön Jura, och skrev 1984 i ständigt stigande feber. När ingen kunde tyda hans handskrift satte han sig själv, sängliggande och hostande blod, och renskrev hela manuskriptet på skrivmaskin — sägs ha klarat fyra tusen ord om dagen i sitt allra sämsta skick.

Han kallade den ”a beastly book”, en vidrig bok. Strax efter att den skickats in gifte han om sig — med Sonia Brownell, som ofta pekats ut som förebilden för Julia — i ett sjukhusrum, för han var nu för sjuk för att lämna sängen. Tre månader senare, i januari 1950, var han död. Han blev fyrtiosex år, och fick aldrig veta att hans sista bok skulle läsas i miljoner exemplar, på språk efter språk.

Platsen

Ett London som både finns och inte finns

Sanningsministeriet beskrivs som en vit pyramid som reser sig trehundra meter över staden — och förlagan är Senate House i Bloomsbury, en art déco-koloss i ljus sten som restes på 1930-talet och dominerade kvarteren långt innan glasskraporna kom. Det kusliga är biografiskt: Orwells hustru Eileen arbetade under kriget på just det informationsministerium som höll till i byggnaden, på avdelningen för censur. Mannen som skrev om ett ministerium som förvränger sanningen hade sett sin egen fru gå till jobbet i originalet.

Resten av staden byggde Orwell av det London han själv levde i: de söndertrasade gatorna efter bombningarna, de fattiga kvarterens pubar, tvätten på linorna, lukten av kokt kål i trapphusen. Det är vad som gör boken så obehaglig — den utspelar sig inte på en främmande planet utan i en helt vanlig, sliten storstad. Gå genom Bloomsbury en grå dag, lägg huvudet bakåt framför Senate House, och du står i ett London som på en gång finns och inte finns.

Konstverket

Om boken vore ett konstverk

Vore den en propagandaaffisch. Inte ett galleri utan en gathörnsvägg: ett enormt ansikte i grovkornig tryckfärg, mörk mustasch, ögon som följer dig vart du än går, och under det de tre orden i versaler — STOREBROR SER DIG. Runt omkring den kalla, gråblå glöden från en teleskärm, och längst ner en enda liten människa, ditkrympt av allt som tornar över henne. Det är inte konst gjord för att betraktas. Det är konst gjord för att betrakta dig.

Kuriosa

• Titeln är ett omkastat årtal. Romanen hette länge ”The Last Man in Europe”. Hur ”1984” till slut valdes är omtvistat, men den vanligaste förklaringen är att Orwell helt enkelt kastade om siffrorna i 1948, året han i huvudsak skrev den. En egendomlig krök: Eileen, hans första hustru, hade redan på 1930-talet skrivit en dikt med titeln ”End of the Century, 1984”.
• Musikalen som aldrig blev av. Långt innan han skrev Rent ville den unge Jonathan Larson göra en musikal av 1984 som sitt allra första verk. Orwells dödsbo sa nej, och rättigheterna förblev stängda. Larson fick söka sig en annan historia att berätta.
• Enda manuskriptet såldes för femtio pund. Det enda bevarade Orwell-manuskriptet i hans egen hand är just 1984. Hans änka Sonia skänkte det till en välgörenhetsauktion, där det gick för femtio pund. Det hamnade till slut på John Hay Library vid Brown University.
• Hans röst gick förlorad. Ingen inspelning av George Orwells röst har återfunnits — trots att han arbetade flitigt vid BBC:s mikrofoner under andra världskriget.