Litthouse · Rum Nº 008

Bokomslag: Frukost på Tiffany's av Truman Capote, Albert Bonniers förlag

Frukost på Tiffany's

Truman Capote

De flesta känner henne från filmen: Audrey Hepburn, pärlorna, solglasögonen i gryningen. Capotes Holly Golightly är yngre och fattigare än så — knappt nitton, rastlös, och lever på rika mäns pengar i ett New York där kriget har släckt ljusen. Författaren en trappa upp blir kär i henne, men Holly är alltid redan på väg någon annanstans.

En dämpad trumpet, en bas som vandrar, borstar mot trummorna. New York klockan fyra på morgonen, långt efter att festen tagit slut.

Truman Capote  ·  Kortroman  ·  1958  ·  New York

  • New York
  • 1940-tal
  • Café society
  • Andra världskriget
  • Längtan
  • Att uppfinna sig själv

Bokens första mening

”Jag dras alltid tillbaka till platser där jag har bott, husen och deras kvarter.”

Om boken

Ett lägenhetshus på Manhattans East Side, mitt under kriget. Berättaren är en ung författare från Södern, ny i stan, som bor i ett litet rum med ett fönster som vetter ut mot husets brandstege. En trappa ner bor Holly Golightly, knappt nitton. På hennes brevlåda sitter ett kort där det står att hon är på resande fot. Hon tappar ständigt nyckeln och ringer på hos grannarna mitt i natten.

Holly lever på rika mäns frikostighet, går på de dyra klubbarna och letar efter en tillräckligt förmögen man att gifta sig med. Capote beskrev henne inte som prostituerad, utan som en amerikansk geisha — hon säljer sitt sällskap och sin charm, men aldrig sanningen om vem hon är. Bakom skämten och gindrinkarna finns det hon kallar ”the mean reds”: en skräck utan namn, som bara släpper när hon ställer sig utanför Tiffanys skyltfönster och ser in. Holly har gjort sig fri genom att inte höra till någon eller något, och kostnaden för den friheten är ensamhet. Berättaren betraktar henne på avstånd, förälskad, och försöker förstå en kvinna som helst inte vill bli förstådd. Capote låter henne aldrig stå stilla länge nog för att man ska få grepp om henne — hon glider undan läsaren på precis samma sätt som hon glider undan alla i boken.

Författaren

Han var liten, briljant och ensam — och New York kunde inte sluta titta på honom

Han föddes som Truman Streckfus Persons i New Orleans 1924 och blev bortlämnad tidigt. Föräldrarna skildes. Mamman, en skönhet från en liten stad i Alabama, drömde om något större; hon bytte namn till det mer glamorösa Nina, reste till New York för att fånga en rik man och lämnade sonen hos släktingar i Monroeville. Hon kom och gick — dök upp i nya kläder, klappade honom på kinden, bad om ursäkt och var borta igen. Pojken lärde sig läsa och skriva tidigt och bestämde sig redan före tio års ålder för att bli författare.

I grannhuset bodde en pojkflicka som hette Nelle Harper Lee. De blev vänner för livet. Hon skulle skriva Dödssynden — romanen om barndom och rasism i Södern som lästes över hela världen — och ge en av personerna i den, pojken Dill, tydliga drag av Truman. Hon skulle senare följa med honom till Kansas och hjälpa till med researchen till Med kallt blod. Vid tjugofyra slog han igenom med Andra röster, andra rum och blev genast New Yorks litterära underbarn: liten, gäll i rösten, vassare än alla andra i rummet, och precis lagom farlig för att alla skulle vilja ha honom på sina fester.

Sedan brände han allt. Efter Frukost på Tiffany's och Med kallt blod gav han århundradets fest — en svartvit maskeradbal 1966 dit hela New York ville bli bjudet — och tronade mitt i societeten. Men han hade samlat sina rika väninnors hemligheter i åratal, och när han publicerade dem tunt förklädda i en novell stängde salongerna sina dörrar. En efter en vände ”svanarna” honom ryggen. Mannen som mer än någon ville höra till dog utstött ur den värld han älskat — han som skrivit en hel bok om en flicka som ingenstans hörde hemma.

Truman Capote, 1959. Foto: Roger Higgins (New York World-Telegram & Sun, Library of Congress).

Den verkliga Holly

Halva New York ville vara den riktiga Holly

Holly Golightly har aldrig funnits, och ändå hävdade kvinna efter kvinna i societeten att det var hon som var förebilden. Capote kallade hela cirkusen ”the Holly Golightly Sweepstakes”. En bokhandlare som faktiskt hette Bonnie Golightly gick så långt att hon stämde honom för förtal — och förlorade. Sanningen är att Holly är hopsatt av flera kvinnor han kände: lite av societetsskönheten Gloria Vanderbilt, lite av fotomodellen Suzy Parker, lite av de andra flickorna i hans krets.

Men den djupaste förebilden fanns närmare honom än så. Holly rymde från en fattig barndom i Södern för att göra om sig till någon glamorösare i New York — exakt vägen Capotes egen mor hade gått. Nina, som en gång hette Lillie Mae, lämnade en liten stad i Alabama och sin son för att jaga ett bättre liv bland rikare män. Capote gav sin hjältinna sin mors flykt och sin egen längtan efter en plats att höra hemma. Holly bär den längtan, men kan aldrig stanna länge nog för att stilla den.

Tidningen som tackade nej

Butiken i titeln höll på att döda boken

1958 sålde Capote novellen till Harper's Bazaar för tvåtusen dollar. Den var redan satt och illustrerad, klar att gå i tryck i juli. Sedan tvärnitade förlaget. Språket var för rått och ämnet för vågat. Dessutom var Tiffany & Co en av tidningens största annonsörer, så någon högt uppsatt fick kalla fötter inför vad juvelhuset skulle tycka om en hjältinna som Holly.

Rasande tog Capote novellen vidare. Esquire nappade, betalade tretusen och tryckte den i november samma år; Random House gav ut den i bokform tillsammans med tre andra noveller. Recensionerna var lysande, Esquire-numret sålde slut, och Capote blev en stjärna. Tidningen som varit rädd för Tiffany's hade just tackat nej till berättelsen som skulle göra det skyltfönstret världsberömt.

Filmen är inte boken

Capote ville ha Marilyn — och hatade allt de gjorde av hans bok

I boken är Holly blond. Capote ville ha Marilyn Monroe i rollen, och han menade allvar. Studion valde Audrey Hepburn — mörk, behärskad, med en image oskyldig nog att ta sig förbi tidens censur. Det säger något om hur mycket de behövde tämja berättelsen. Capote om filmen, efteråt: i stort sett allt var fel.

Och mycket var ändrat. Boken utspelar sig i krigsårens fyrtiotal, inte i ett glättigt 1961. Berättaren är diskret queer, inte en stilig hjälte att förälska sig i. Holly är rakare, fattigare och råare, och Capote vägrar släta ut henne till en söt parentes. Filmen tog en sorgsen berättelse om hemlöshet och gjorde den till något lättare och mer romantiskt. Den blev älskad över hela världen. Men boken bakom den är mörkare, konstigare och råare.

Världen

New York, krigsåret 1943

Männen är borta i kriget eller på väg dit. De som är kvar är äldre, rikare, eller udda nog att slippa fronten. Om kvällarna mörkläggs avenyerna för att fartygen inte ska tecknas mot havet och bli mål för ubåtar — men innanför klubbarnas dörrar fortsätter natten som vanligt: ljus, gin, cigarettrök, swing. Det är café societys New York, där en flicka utan pengar men med rätt leende kan äta middag ute varje kväll, om hon spelar korten rätt.

Holly rör sig genom allt det här som om det vore byggt åt henne. Hon dricker, charmar, försvinner och dyker upp igen, alltid på väg någon annanstans. Och hela tiden finns kriget i bakgrunden: breven från soldaterna som kommer i buntar, namnen på dem som inte kommer hem. Glittret är äkta, men Capote låter oss aldrig glömma vad det vilar på: ett krig.

Platsen

Huset, brandstegen och butiken på Femte avenyn

Berättaren förlägger sitt hus till Manhattans förmögna östsida, i kvarter som vid den tiden hunnit bli eleganta. Utanför fönstret hänger brandstegen, och där sätter sig Holly med en gitarr och sjunger — bokens egen bild, långt innan någon film lånade den. Du kan gå dit, stå på samma trottoarer, titta upp mot samma sorts fönster och föreställa dig rösten som faller ner genom trapphuset mitt i natten.

Och så namnet i titeln: Tiffany & Co, juvelhuset på Femte avenyn där Holly aldrig handlar något men dit hon går för att lugna sig. Skräcken lägger sig, brukar hon säga, när hon står utanför och ser in. Inte för diamanterna — för stillheten, för känslan att inget riktigt hemskt kan hända en på ett sådant ställe. Hela boken ryms i den gesten: en rotlös människa som söker en plats där hon för en stund får känna sig trygg.

Konstverket

Om boken vore ett konstverk

Då vore den den här bilden: American Radiator Building en natt på trettiotalet, fotograferad av Samuel H. Gottscho. Ett svart torn med en krona av guld, ensamt mot en mörk himmel — en byggnad som Georgia O'Keeffe också målade, eftersom ingen kunde låta bli att titta på den. Det är New York som boken drömmer om: lysande utanpå och kallt inuti. Precis som Holly.

American Radiator Building i New York, nattetid. Foto: Samuel H. Gottscho (Library of Congress, Gottscho-Schleisner Collection).

Kuriosa

  • Hon hette nästan Connie Gustafson. I de tidiga utkasten bar hjältinnan det namnet, innan Capote bytte det mot Holiday Golightly — ett namn där flykten redan finns inbyggd.
  • Katten har inget namn. Holly vägrar döpa sin katt — de tillhör inte varandra, säger hon, förrän hon själv hittat ett ställe där hon hör hemma. Och berättaren? Honom kallar hon bara ”Fred”, efter sin bror. I den här boken är det de namnlösa man minns längst.
  • ”Den mest perfekta författaren i sin generation.” Så kallade Norman Mailer honom — en man som annars tävlade med alla — och tillade att han inte skulle ha velat ändra två ord i Frukost på Tiffany's.
  • Manuskriptet såldes för en förmögenhet. 2013 klubbades Capotes egenhändigt maskinskrivna originaltext på en auktion i New Hampshire för 306 000 dollar. Köparen var en rysk miljardär som sa att han tänkte visa den i Moskva och Monte Carlo.

En tanke att bära med sig

Det finns en sorts människa som lyser starkast just för att hon aldrig stannar — som gör sig fri genom att inte tillhöra någon, och betalar priset i ensamhet. Holly Golightly är den människan, och Capote älskar henne utan att skona henne. Vi har alla mött någon vi inte kunde behålla — och vi har alla, någon gång, velat vara den som bara går vidare. Frågan boken lämnar är inte vart Holly tar vägen. Det är om någon av oss till slut hittar det där stället där man hör hemma.

Adaptioner

Teater · 2013 Breakfast at Tiffany's · Richard Greenbergs pjäs, Broadway (Cort Theatre), regi Sean Mathias — med Emilia Clarke som Holly; en version som medvetet flyttade tillbaka berättelsen till krigsårens 1943 och bokens råare ton. Turnerade Storbritannien 2016.
Teater · 2009 Breakfast at Tiffany's · Samuel Adamsons pjäs, Theatre Royal Haymarket i London, regi Sean Mathias — med Anna Friel som Holly.
Musikal · 1966 Breakfast at Tiffany's · musik av Bob Merrill, manus av Edward Albee, med Mary Tyler Moore och Richard Chamberlain — producenten David Merrick stängde den efter fyra förhandsvisningar — innan den ens hunnit ha premiär.
Film · 1961 Frukost på Tiffany's · Blake Edwards för Paramount, manus George Axelrod — med Audrey Hepburn och George Peppard, och Henry Mancinis ”Moon River”. Bilden som blev hela världens Holly Golightly, och som boken aldrig var.
Dela
Länk kopierad

Vad tycker du om boken?

Prata med andra medlemmar.

Bli medlem.

Det är gratis. Som medlem får du:

  • Inbjudan till nya bokvärldar direkt till din e-mail.
  • Ett community med möjlighet att diskutera varje bok med andra medlemmar.