Just Kids

Boken

Patti Smith · Memoar · 2010 · New York

• Memoar
• New York
• Chelsea Hotel
• Rock’n’roll
• Vänskap
• Konstnärskap

Bokens första mening

Jag sov när han dog.

Om boken

Måndagen den 3 juli 1967 kliver Patti Smith av bussen i New York. Tjugo år, svart polotröja, grå regnrock, en skotskrutig resväska med ritstift, anteckningsbok och en stulen utgåva av Rimbauds Illuminationer. Hemma i New Jersey står hon på väntelista till Campbell Soups fabrik i Camden. Här väntar ingen på henne alls — och det är hela poängen. Hon sover i Central Park, äter salladsblad och bröd, och möter samma sommar en lockig pojke i Brooklyn som gör halsband och ritar: Robert Mapplethorpe.

De flyttar ihop och är fattiga på riktigt. Gammalt bröd och Dinty Moore-stuvning ur konserven, ingen teve, ingen telefon, bara en skivspelare där de fäller undan armen så att samma skiva spelar om och om igen medan de sover. På museum har de råd med en biljett — en går in, den andra väntar utanför och får utställningen återberättad för sig. Det de äger är en pakt: att bli konstnärer, båda två, och ta hand om varandra på vägen dit. Frågan boken bär är inte om världen ska upptäcka dem — det vet du redan. Den är vad två människor gör med ett sådant löfte när allt annat tryter.

Med Rimbaud i resväskan

Patti Smith växte upp i South Jersey, äldst av fyra, dotter till en servitris som en gång sjungit jazz och en maskinist på Honeywell. Hon växte upp som Jehovas vittne och lämnade församlingen i tonåren, när böckerna redan hade tagit över. Hon jobbade på ett lärobokstryckeri i Philadelphia, och nitton år gammal blev hon gravid — barnet lämnades bort för adoption, och boken berättar det utan omsvep. Gråten kom först den första hösten hos Robert i New York; han döpte henne ömt till Soakie.

Dit tog hon till slut bussen, med sin mors välsignelse i bagaget: ett par vita servitrisskor och beskedet att hon aldrig skulle klara sig som servitris, men att hon satsade på henne ändå. I New York stod hon bakom disken på Brentano’s och sedan på Scribner’s — förlagets egen bokhandel, samma hus som gett ut Hemingway och Fitzgerald — och skrev om nätterna.

Det är som musiker världen lärde känna henne. Horses från 1975 gjorde henne till en av centralgestalterna i New York-punken; hon har kallats punkens gudmor, valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 2007, och R.E.M:s Michael Stipe har sagt att Horses var ett av albumen som fick honom att starta band. Men hon kom till musiken genom dikten. Hennes första egna uppläsning höll hon i St. Mark’s Church 1971, med Lenny Kaye på elgitarr — dikter som fick ackord, inte låtar som fick text. Boken skildrar samma rörelse hos dem båda: mellan dikt, teckning, fotografi och musik, som om allt vore samma sak. För dem var det det.

Bara ungar

Ett äldre par stannar till vid fontänen i Washington Square och tittar öppet på dem. Kvinnan vill att maken ska ta en bild — hon tror att de är konstnärer. Han rycker på axlarna. Äh. De är ju bara ungar. Robert njuter av att bli sedd; Patti hör repliken som ger boken dess namn. Mannen fick rätt, fast inte som han menade. De var bara ungar — två som ingenting hunnit göra, säkra på varandra långt innan de var säkra på något annat. Det är ur den ömheten hela boken är skriven.

Löftet till Robert

Beskedet kom 1986: Robert hade aids, samtidigt som Patti väntade sitt andra barn. Hon har skrivit om hur de båda visste vad den andra bar — han döden, hon livet. Kvällen innan han dog, 1989, ringde hon sjukhuset för att säga godnatt en sista gång, men han hade redan glidit in i morfinet. Hon lyssnade på hans andetag i luren. När hon vaknade nästa morgon var han borta — det är där boken börjar.

Innan dess hade han bett henne om en sak: att skriva deras historia. Hon lovade. Hon har sagt att hon inte skrev Just Kids för att bearbeta någonting — hon skrev den för att infria löftet. Boken kom 2010 och fick National Book Award i facklitteraturklassen samma år.

Sommaren då Coltrane dog

Bokens New York är en stad på dekis: billig nog för folk utan pengar, och farlig på riktigt — ett mord utanför porten till Roberts loft på Lower East Side får dem att fly kvarteret. Sommaren hon anländer dör John Coltrane, och protesttågen mot Vietnamkriget fyller avenyerna. Staden håller på att gå sönder — och just därför får två panka ungar plats i den.

Fattigdomen har varumärken. Dinty Moore ur konserven. Femtiofem cent hopsparade till favoritmackan på automaten, och när priset höjts med tio cent står hon där, tills Allen Ginsberg bjuder — han hade tagit henne för en vacker pojke. På Coney Island räcker pengarna oftast till en enda varmkorv och en Coca-Cola på Nathan’s: han äter det mesta av korven, hon det mesta av surkålen.

Spriten och röken hör scenerna till. En eftermiddag 1969 kliver hon in på El Quijote, den spanska krogen under Chelsea Hotel, och där sitter hela Woodstock-veckan: Janis Joplin med sitt band, Grace Slick och Jefferson Airplane, Jimi Hendrix med hatten på vid bordet närmast dörren; borden dukade med paella och räkor i grön sås, sangria i kannor, tequila i flaskor. På Max’s Kansas City hänger cigarettröken kvar över Andy Warhols runda bord i bakrummets blodröda ljus, fast Warhol själv redan dragit vidare. Patti höll distansen till honom: hans soppburkar lämnade henne kall — hon har skrivit att hon hatade soppan och kände inget för burken, att hon ville ha konstnärer som förvandlade sin tid, inte speglade den.

Från Brooklyn till rum på Chelsea

Allt i boken går att peka ut på en karta. Hall Street i Brooklyn, intill Pratt, där de bodde ihop. Allerton Hotel på 22:a gatan, dit pengarna räckte men inte mycket mer. Chelsea Hotel på västra 23:e gatan, dit de kom 1969 sedan Patti argumenterat sig in hos hotellchefen Stanley Bard — de fick husets minsta rum och en lobby som blev hennes universitet: Gregory Corso, Allen Ginsberg och William Burroughs passerade som lärare medan hon satt i ett hörn och skrev i en billig orange anteckningsbok. Washington Square, där titeln föddes. Och Coney Island — havet en tunnelbanebiljett bort, stranden där Robert skrev deras namn i sanden.

Om boken vore ett fotografi

Om boken vore ett fotografi vore den förstås det här. En eftermiddag 1975 står Patti Smith mot en vit vägg i samlaren Sam Wagstaffs takvåning vid Fifth Avenue. Robert har valt platsen för ljuset: en triangel av eftermiddagssol som vandrar över väggen. Hon slänger kavajen över axeln, som Sinatra. Tolv rutor, inte fler. När kontaktkartan kom pekade han ut en — den hade magin. Skivbolaget ville jämna till håret och retuschera bort fjunet på hennes överläpp inför omslaget till Horses. Hon vägrade: Robert Mapplethorpe var en konstnär, och ingen rörde hans bilder. Hon har skrivit att hon aldrig ser sig själv när hon tittar på fotografiet. Hon ser dem båda.

Kuriosa

• Omslagets bild togs av en gatufotograf på Coney Island den 1 september 1969 — deras tvåårsdag. Hatten Robert bär är en festhatt för dagen.
• I augusti 1970 satt Patti Smith på trappan till studion Electric Lady på 8:e gatan, för blyg för att gå in på invigningsfesten. Mannen som slog sig ner bredvid och sa att även han var blyg, att fester gjorde honom nervös, var studions ägare: Jimi Hendrix. Knappt en månad senare var han död. När hon spelade in sin första singel 1974 var det i hans studio — och innan bandet rullade viskade hon en hälsning till honom i mikrofonen.
• 2011 tog Patti Smith emot Polar Music Prize i Stockholm.
• Hösten 2025 kom fortsättningen, Änglars bröd, där Smith går tillbaka till barndomen.

En tanke att bära med sig

Ingen blir konstnär ensam. Innan världen ser en måste någon annan göra det — en enda människa som tittar på det man gör och säger: du är det redan. Patti och Robert gav varandra den blicken innan någon annan gjorde det. Löftet i boken är den blickens sista form.