Frankenstein

Om boken

Genève, tidigt artonhundratal. Victor Frankenstein är ung, lysande och hungrig på det ingen annan vågar röra: gränsen mellan levande och dött. Han läser sig in i förruttnelsen och anatomin tills han tror sig ha förstått hur livet tänds, och en regnig natt i november böjer han sig över bordet, ger den ihopsatta kroppen en stöt, och ser den vakna. Ögat öppnar sig. Och i samma ögonblick som hans dröm faktiskt vaknar grips han av avsky och rusar ut ur rummet. Det är där bokens verkliga skräck börjar — inte i skapandet, utan i flykten.

Glöm den gröna kolossen med skruvar i halsen. Shelleys varelse är något långt mer oroande: han lär sig tala, läsa och längta. Han vill ingenting hellre än att höra till, och möts av skräck vart han än vänder sig. Vi har alla någon gång stått utanför ett fönster och sett värmen därinne, utan att bli insläppta. Frågan boken ställer är äldre än all science fiction och obekväm: vem är egentligen monstret — den hopsatta varelsen, eller mannen som gav den liv och sedan vände den ryggen? Undertiteln är den moderne Prometheus, efter titanen som stal elden från gudarna och fick lida för det. Victor stjäl en farligare eld.

Författaren

Hon hade mött mer död vid tjugo än de flesta gör på en livstid

Hon hette Mary Wollstonecraft Godwin, och döden fanns där från första andetaget. Elva dagar efter att hon föddes dog hennes mor — Mary Wollstonecraft, en av historiens första stora feminister — i barnsängsfeber. Flickan växte upp i skuggan av en frånvaro, dotter också till den radikale filosofen William Godwin, och lärde sig läsa sitt eget namn genom att stava sig fram över bokstäverna på moderns gravsten.

Vid sexton rymde hon med en gift man. Poeten Percy Bysshe Shelley var tjugotvå, redan far, redan ökänd — och de möttes i smyg vid just den graven på St Pancras kyrkogård. Vid arton, under en sommar då det knappt blev sommar, skrev hon utkastet till Frankenstein. Vid tjugo gavs den ut anonymt, och samtiden vägrade tro att en så ung kvinna kunde ha skrivit något så mörkt och så klokt. Många gissade på maken.

Hon fick fyra barn och begravde tre. Hennes halvsyster tog sitt liv. När Percy drunknade utanför den italienska kusten var Mary tjugofyra och änka. Det är värt att hålla i huvudet när man läser boken: den unga kvinnan som skrev historien om att hämta tillbaka de döda visste exakt vad det kostade att förlora dem. Frankenstein är ingen kall tankelek om vetenskap. Den är skriven av någon som hade stått vid gravar hela sitt liv.

Den regniga sommaren

Sommaren då det aldrig blev sommar

År 1816 fick världen ingen sommar. På andra sidan jorden hade vulkanen Tambora sprängt loss det mest förödande utbrottet i modern historia, och askan la sig som ett lock över himlen. I Europa regnade det utan slut. Vid Genèvesjön satt ett sällskap engelsmän instängda i Villa Diodati: lord Byron, hans läkare John Polidori, Percy Shelley och artonåriga Mary. För att fördriva de mörka kvällarna föreslog Byron en tävling. Alla skulle skriva varsin spökhistoria.

Mary kom ingenstans. Dag efter dag hade hon inget. Så en natt, halvt vaken, såg hon det framför sig: den bleke studenten på knä bredvid tinget han satt ihop, och tinget som rörde sig till liv. Hon slog upp ögonen i mörkret och visste att om den bilden skrämde henne skulle den skrämma andra. Hon började skriva nästa morgon. Ur samma instängda vecka kom också Polidoris bidrag, som växte till The Vampyre och gav oss den moderna litterära vampyren. Två av våra största monster föddes alltså i samma regn, i samma hus, samma sommar.

Monstret du tror du känner

Världen minns fel varelse

Titta på omslaget. Den platta skallen, skruvarna i halsen, den tomma blicken — det är Boris Karloff, sminkad av Jack Pierce för en Hollywoodfilm 1931. Det är en av filmhistoriens mest ikoniska bilder, och den har nästan ingenting med Mary Shelleys varelse att göra.

I boken är varelsen närmare två och en halv meter lång, med gult skinn, vattniga ögon och långt svart hår. Och han är vältalig. Han lär sig franska genom att i hemlighet lyssna på en familj, han läser Plutarchos och Goethe och Miltons Paradise Lost, och han bygger upp en anklagelse mot sin skapare som få människor i romanen kan svara på. Den stönande, stumma best filmerna gav oss är en uppfinning. Shelleys monster talar — och det är just därför han är så svår att skaka av sig. Det vore enklare om han bara var farlig. Men han blev verkligen orättvist behandlad — skapad, övergiven och hatad utan att ha bett om något — och den anklagelsen går inte att avfärda.

Platsen

Sjön, glaciären och de likgiltiga bergen

Boken föddes vid Genèvesjön, i en villa ovanför det blanka vattnet. Men det är högre upp som romanen hittar sin sanna scen. Sommaren 1816 vandrade Mary och Percy in i Alperna, till Chamonix vid foten av Mont Blanc, och hon såg det väldiga isfältet Mer de Glace — ett fruset hav som långsamt malde ner genom dalen.

Den glaciären gav henne romanens kallaste, mest laddade landskap: ett hav av is under berg som är hänförande vackra och fullkomligt likgiltiga inför människan. Shelley behövde inte hitta på den miljön. Hon hade stått där själv, liten under topparna, och känt exakt det boken sedan andas — hur lätt det är att vara ensam i ett landskap som inte bryr sig om huruvida du lever eller dör. Det är samma berg, samma dal. Du kan stå på samma ställe och känna efter.

Konstverket

Om boken vore ett konstverk

Då vore den den här gravyren. Den gjordes av Theodor von Holst till 1831 års utgåva och är den första bilden någon ritade av Victor och hans varelse i själva boken. Se hur Victor flyr — kroppen redan på väg ut ur rummet, ansiktet vridet i avsky — medan det han just väckt reser sig bakom honom, mer förvirrat än hotfullt. På golvet ligger en skalle och delar av ett skelett, resterna av det han byggt av. Hela romanen finns i den enda rörelsen: en skapare som vänder sig bort i samma sekund som hans skapelse drar sitt första andetag. Den äldsta synden av alla, fångad i en enda gravyr.

Kuriosa

• Namnet tillhör fel person. Frankenstein är skaparen, inte monstret — varelsen får aldrig något namn alls i boken. Det är kanske den grymmaste detaljen av allt: mannen vägrade sin skapelse till och med ett namn. Att vi i ett sekel kallat monstret ”Frankenstein” är ett misstag boken nästan förutsåg.
• Ingen trodde att hon skrivit den. När Frankenstein kom ut anonymt 1818 var författaren tjugo år, och kritikerna fick inte ihop det. Flera utgick från att Percy Shelley låg bakom — han hade skrivit förordet, och tanken att en ung kvinna författat något så mörkt föll dem inte in. Först senare utgåvor bar hennes namn.
• Ett exemplar såldes för över en miljon dollar. 2021 klubbades en förstaupplaga av Frankenstein hos Christie's för 1,17 miljoner dollar — rekord för ett tryckt verk skrivet av en kvinna.
• Den har kallats den första science fiction-romanen. Inga besvärjelser, ingen förbannelse — Victor skapar liv med kunskap och vetenskap. Det var nytt. Många litteraturvetare daterar hela genrens början till den här boken.