Americanah

Om boken

Lagos på 1990-talet. Landet styrs av generaler, universiteten strejkar, och alla som kan planerar för ett liv någon annanstans. Ifemelu säger vad hon tänker. Obinze är lugnare — pojken som kan Amerika utantill ur böcker, utan att någonsin ha varit där. De blir ett par i skolan och gör samma plan som tusentals andra: hon åker först, på studievisum, han kommer efter. Sedan faller tornen på Manhattan, och för en ung man med nigerianskt pass stängs Amerika.

Tretton år senare sitter hon i en flätsalong i Trenton och låter timmarna gå medan flätorna blir till. Hon har det hon åkte för — ett stipendium i Princeton, en amerikansk pojkvän, en blogg som försörjer henne — och hon har bestämt sig för att lämna det. Biljetten till Lagos är bokad. Där finns Obinze. Boken är det som ryms mellan salongsstolen och flygplatsen: tretton år av att bli svart i ett land där hon aldrig varit det förut, av att lägga sig till med en amerikansk accent och sedan lägga bort den, av att längta hem till en plats som inte väntat på henne. Vad tretton år i Amerika gör med en människa — det är frågan hon tar med sig hem.

Författaren

Flickan i Achebes hus

Året hon fyllde sex flyttade familjen Adichie till ett större hus på universitetsområdet i Nsukka, med en trappa som först skrämde henne. Familjen som just flyttat ut hette Achebe. Hon har själv berättat om redaktören som stannade upp när hon nämnde det i förbifarten: det där är inte intressant — det är det viktigaste du har berättat om dig själv.

Pappan var Nigerias förste professor i statistik, mamman universitetets första kvinnliga registrator, och dottern läste tidigt — vid två, enligt mamman; vid fyra, enligt henne själv. Hennes första berättelser handlade om vita, blåögda barn som åt äpplen och lekte i snö — sådana var böckerna hon hade att läsa. Vid tio fick hon Achebe i händerna, och hon förstod att litteratur också kunde se ut som hennes egen värld.

Hon började läsa medicin, som förväntat, och hoppade av efter tre terminer; vid nitton lämnade hon Nigeria för Philadelphia. Sedan gick det fort: romanerna, TED-talet 2009 om faran med en enda berättelse, orden om feminism som Beyoncé samplade i ***Flawless 2013. På Americanah skrev hon i fyra år.

Titeln

Ett ord från Lagos

Americanah är Lagos-slang: ordet för den som varit i Amerika och kommer hem märkt av det. Nya vokaler, nya vanor, ett plötsligt behov av sallad. Det sägs halvt med beundran, halvt med drift. I romanen är det ordet som väntar på Ifemelu på andra sidan hemresan: hur mycket Amerika ryms i en människa innan Lagos slutar kännas som hemma? Titeln är ingen plats och inget namn. Den är en fråga.

Formen

Bloggen inuti romanen

Mitt i romanen ligger en annan text: Ifemelus anonyma blogg, med ett namn som är ett manifest i sig — Raceteenth or Various Observations About American Blacks (Those Formerly Known as Negroes) by a Non-American Black. Adichie har sagt att hon ville att bloggen skulle vara rolig, för mycket i hur ras fungerar i Amerika är, med hennes egna ord, faktiskt komiskt. Inläggen skär genom berättelsen, syrliga och kvicka, och säger det en romanberättare inte kan säga rakt ut. Bloggen ger Ifemelu försörjning och ett eget rum i ett land som helst vill välja fack åt henne.

Och den vägrade dö med sista sidan. Året efter att romanen kommit ut öppnade Adichie en verklig blogg i Ifemelus röst, The Small Redemptions of Lagos, och fortsatte skriva som henne. Fiktionen klev ut ur boken och skaffade sig en egen adress.

Nästan-filmen

Filmen som aldrig kom

Lupita Nyong'o gjorde tidigt Americanah till sitt passionsprojekt: en långfilm, med henne själv som Ifemelu och David Oyelowo vid sin sida. 2018 växte planen till en tv-serie, och 2019 beställde HBO Max tio avsnitt rakt av, utan pilot — med Black Panther-kollegan Danai Gurira som manusförfattare och showrunner, och med bland andra Uzo Aduba i rollistan. Inspelningen skulle börja 2020. Sedan kom pandemin. Inspelningen sköts upp, schemana krockade, Nyong'o tvingades kliva av, och i oktober 2020 lades projektet ner — innan en enda scen hade filmats.

Platsen

Mellan Princeton och Lagos

Boken spänner mellan två verkliga koordinater. Princeton, universitetsstaden i New Jersey — bokens första mening handlar om just den: staden som inte luktar någonting. Men i Princeton finns ingen salong som kan fläta afrikanskt hår — Ifemelu måste ta tåget till Trenton. Det korta tågavståndet rymmer två olika Amerika. Och så Lagos, megastaden vid Atlanten: platsen bokens människor lämnar, längtar till och kommer tillbaka till förändrade.

Konstverket

Två platser samtidigt

Om Americanah vore ett konstverk vore det målat av Njideka Akunyili Crosby. Hon föddes i Enugu 1983 — samma stad som Adichie, sex år senare — och lämnade Nigeria vid sexton, när familjen vann det amerikanska green card-lotteriet: samma visumlotteri som snurrar genom romanens Lagos. Familjen ville se henne bli läkare. En målarkurs i Philadelphia avgjorde saken åt andra hållet.

Hennes stora bilder ser först ut som stilla hemscener — människor som äter, dricker te, ser på tv. Nära ser man att ytan är full av Nigeria: hundratals små fototransfererade bilder ur nigerianska tidskrifter och familjealbum, inarbetade i själva ytan. Hon har beskrivit sitt hem som Nigeria och USA samtidigt. Verket här heter Nyado: The Thing Around Her Neck — titeln lånad från Adichies novellsamling, och Financial Times har beskrivit Adichie som en av hennes litterära ledstjärnor. 2017 fick hon MacArthur-stipendiet. 2026 målade hon Barack och Michelle Obamas första officiella gemensamma porträtt — samma Obama vars valrörelse 2008 löper genom Americanahs amerikanska år.

Kuriosa

• Kritikernas eget pris. Americanah vann National Book Critics Circle Award 2013 — framröstat av de amerikanska bokkritikerna själva.
• En hel stad läste den. Våren 2017 röstade New York-borna fram Americanah som stadens gemensamma läsning i programmet One Book, One New York.
• Fyra års arbete. Så länge skrev Adichie på romanen — och två år efter utgivningen var den översatt till 25 språk och såld i över en halv miljon exemplar.
• Nummer 27 av hundra. 2024 placerade The New York Times den på plats 27 på sin lista över 2000-talets hundra bästa böcker, framröstad av hundratals författare och kritiker.