Sommarboken

Om boken

Det finns ingen handling, och det är hela poängen. Tre människor bor en hel sommar på en liten ö längst ut i Finska viken: den mycket gamla farmodern, den sexåriga Sophia, och pappan — som mest är en rygg vid ett arbetsbord. Att Sophias mamma har dött får vi veta nästan i förbigående, i ett kapitel som heter Månsken, och sedan talas det inte mer om det. Men det ligger där, under allt, och färgar varenda ljus dag.

Boken är tjugotvå fristående kapitel, lika lösa och självklara som dagarna på en ö. De bygger ett miniatyr-Venedig i en pöl, grälar om Gud och döden, sover i tält, älskar en katt som inte vill älska tillbaka, rider ut en storm. Farmodern svarar på barnets omöjliga frågor om döden och himlen utan att vare sig ljuga eller bli rörd — hon vägrar symboler, hon pratar om rotskott och låter Sophia själv komma fram till resten.

Och under solskenet: det här är kanske farmoderns sista sommar, och boken är ett långsamt avsked. Den ena ska lära sig att leva, den andra att dö. Tove Jansson säger det aldrig rakt ut. Som farmodern är hon osentimental in i märgen — hon låter ytan vara ljus och rolig, och lägger djupet under. Den brittiska författaren Ali Smith liknade läsningen vid att se ner i klart vatten och plötsligt ana hur djupt det är.

Många kallar den en Mumin-roman utan trollen: samma ö, samma hav, samma kärlek till storm och vilt väder. Men där muminböckerna är saga är Sommarboken sann. Det är en mycket liten bok som rymmer hela livet — och en av de finaste skildringar som finns av vänskap över en generationsklyfta.

Författaren

Hon skrev fram sin döda mor som en farmor på en ö

Tove Jansson (1914–2001) var finlandssvensk och konstnär först av allt — dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten Jansson, kallad Ham. Mumintrollen kom 1945, ur krigets mörker, och gjorde henne världsberömd. Men hon ville bli tagen på allvar bortom trollen, och vände sig på 1960-talet till böcker för vuxna. Sommarboken blev hennes andra, och hon blev själv överrumplad av att en så renodlad vuxenroman av ”Muminmamman” fick spridning över hela världen.

Den föddes ur sorg. Sommaren 1970 dog Ham, åttionio år gammal — den i Sverige födda tecknaren som ritat Finlands sedlar och frimärken. Idén till boken, om en gammal kvinna och en liten flicka på en ö, hade ursprungligen varit Hams egen. Efter hennes död skrev Tove den — och lät sin mor leva igen: farmodern är Ham, flickan är Toves brorsdotter Sophia, pappan hennes bror Lars. En dotters tysta återuppståndelse, nedtecknad för evigt.

Och så fanns Tooti. På en julfest 1955 mötte Tove grafikern Tuulikki Pietilä; året därpå blev de ett par, och de höll ihop i fyrtiofem år, ända till Toves död. I ett Finland där homosexualitet var olagligt fram till 1971 byggde de ett liv i öppen dager — två ateljéer i Helsingfors, och en ö. Tooti blev förebild för Too-ticki i muminböckerna, den lugna, kloka figur som lotsar Mumintrollet genom dess första vinter.

1964–65 byggde de en enrumsstuga på Klovharun, ett kalt skär på två hektar längst ut i Pellinge skärgård — det sista berget innan öppna havet, utan el och utan rinnande vatten, med ett fönster i var och en av de fyra väggarna. I tjugoåtta somrar, från maj till september, levde och arbetade de där sida vid sida: Tove vid köksbordet, Tooti vid skrivbordet. Tove älskade storm så att hon kunde springa ut och dansa i den. Havet var hennes största musa. Och det är de somrarna Sommarboken är byggd av.

Platsen

Det yttersta havsbandet

Den verkliga platsen är Pellinge skärgård — ett par hundra öar i ytterkanten av Borgå skärgård, på Finska vikens norra strand, fem mil öster om Helsingfors. Svenskspråkig fiskar- och båtbyggarbygd, där Janssons familj tillbringade somrarna ända sedan 1920-talet. Det är hit Tove Jansson förflyttar läsaren så fullständigt att man kan ligga still i en hängmatta och ändå befinna sig längst ut i havsbandet.

Allra ytterst ligger Klovharun — ”den kluvna kobben” — ett trädlöst skär på två hektar, det sista berget innan öppet hav, besvärligt att lägga till vid när vinden ligger på. Toves och Tootis stuga står kvar där än, vårdad av Pellinge hembygdsförening; ön är naturreservat i dag, och en gång varje sommar öppnas den för besök en vecka i slutet av juli, med båt från Stor-Pellinge. Öns ö i boken är inte exakt Klovharun — den har skog och gästrum, lånade från familjens tidigare, grönare sommaröar — men anden är ren Klovharun: berg, strandråg, måsar, väder, och en horisont med ingenting på.

Konstverket

Om boken vore en målning

Vore den en Albert Edelfelt. Han föddes i Borgå — just den stad Klovharun ligger utanför — och målade somrarna igenom samma finländska havsljus vid Haikko strax intill. Flickor i en eka (Sommar i skärgården) från 1883 är nästan boken själv: två flickor i en roddbåt på ett stilla, blekt sommarhav, ljuset lågt och långt, ögonblicket hållet. Varmt och en aning vemodigt — precis farmoderns och Sophias tonläge.

Kuriosa

• Vi ser dem aldrig framifrån. I Tove Janssons egna teckningar är farmodern och Sophia alltid vända med ryggen mot oss, och deras ansikten beskrivs aldrig. Det är ön och naturen som målas i detalj — människorna får läsaren själv fylla i.
• Skriven på resande fot. Delar av Sommarboken blev till på lanseringsresor för Mumin — i Japan, USA, Mexiko och Hawaii — långt från det hav den handlar om.
• Världens ö. Boken finns på över trettiofem språk. När den kom ut i Argentina 1977 pryddes omslaget av Anderna. Alla gör ön till sin egen.
• Den riktiga Sophia. Förebilden för flickan, Toves brorsdotter Sophia Jansson, är i dag ordförande för Moomin Characters — väktare av hela Muminvärlden.