Shuggie Bain

Om boken

Det tuperade svarta håret, det röda läppstiftet, de pärlvita löständerna som får grannfruarna att viska om Elizabeth Taylor — Agnes Bain tar aldrig av sig rustningen. Hon bläddrar i Freemans-katalogen och beställer små bitar av ett annat liv på avbetalning, drömmer om ett hus med egen ytterdörr. Runt henne håller Glasgow på att stänga: gruvorna, varven, hela den värld männen byggt sina liv på. Året är 1981, och när hennes man till slut lämnar familjen i ett utdöende gruvsamhälle i stadens utkant är det spriten som håller Agnes sällskap — det enda som aldrig sviker henne.

Yngst i huset finns Shuggie. Han är inte som de andra pojkarna i området, ingen låter honom glömma det — men han är den som gömmer undan matpengar ur veckans bidrag, den som torkar upp efter nätterna, den som tror på varje nykter morgon. Syskonen räddar sig ut, ett i taget. Kvar i huset vid gruvan finns till slut bara Agnes — och pojken som vägrar sluta hoppas.

Författaren

Pojken från Sighthill som klädde Manhattan

En lärare i Glasgow avrådde honom från att läsa engelsk litteratur: det passade inte någon med hans bakgrund. Så Douglas Stuart valde textil i stället. Den detaljen rymmer hela hans liv. Han föddes 1976 i höghusområdet Sighthill, yngst av tre, med en pappa som försvann så tidigt att han aldrig hann känna honom och en mamma som drack. Han har berättat om molnet av hårsprej, parfym och hudkräm som omgav henne om morgnarna — dofterna som betydde att hon levde och var redo att möta världen, vad som än hänt kvällen innan.

Hon dog när han var sexton. Han bodde hos sin storebror, sedan i ett eget hyresrum, och tog sig igenom skolan på egen hand. Textilskolan i Galashiels har han beskrivit som en lättnad efter åren av mobbning; därifrån gick vägen via Royal College of Art i London till New York, dit han värvades av Calvin Klein vid tjugofyra. Han blev kvar i modevärlden i över tjugo år — Ralph Lauren, Banana Republic, tolvtimmarsdagar som designchef. Romanen skrev han vid sidan av, i tio år, utan att lova sig själv att någon någonsin skulle läsa den.

Agnes är inte min mamma, har han sagt — men i henne finns styrkan och glamouren, smärtan och modet hos kvinnorna han växte upp bland. Boken är tillägnad hans mor. När han tog emot Bookerpriset tackade han henne.

Manuset

Fyrtiofyra nej

Manuset till Shuggie Bain refuserades fyrtiofyra gånger. Ett oberoende amerikanskt förlag, Grove Atlantic, tackade till slut ja — och 2020 fick boken Bookerpriset, som andra skotska roman någonsin, efter James Kelmans vinst 1994. Våren 2021 hade rättigheterna sålts till trettioåtta språk; våren 2022 hade den passerat en och en halv miljon sålda exemplar. Sverige hann först i världen: Bonniers tecknade sitt översättningskontrakt innan priset var utdelat — innan boken ens hade kommit ut.

Omslaget

Pojken på omslaget

Pojken som balanserar högst upp på den korsformade stolpen är verklig. Fotografiet togs av den brittiske fotografen Jez Coulson i Easterhouse, ett av Glasgows stora bostadsområden — samma sorts scheme som boken utspelar sig i, och samma årtionde: bilden är från slutet av åttiotalet, mitt i Thatchers Storbritannien. Den hann leva ett eget liv innan boken; när den först trycktes gav en tidnings förstasida den namnet Crucified in Easterhouse. När den brittiska utgåvan sedan fick bilden skrev Stuart att den träffade honom med full kraft i samma ögonblick han såg den. Den svenska utgåvan bär samma fotografi: ett barn ovanför ett gruslandskap, husraderna i ryggen, hela bokens värld i en enda bild.

Platsen

Sighthill, Pithead och det verkliga Glasgow

Sighthill står på kartan. Stadsdelen ligger norr om Clyde, alldeles intill motorvägen in mot centrum, och där restes på sextiotalet tio tjugovåningshus med plats för tusentals människor — höghusen där berättelsen om familjen Bain tar sin början, och där författaren själv föddes. Mellan 2008 och 2016 revs de, ett efter ett.

Pithead står inte på kartan. Gruvsamhället dit familjen flyttar är bokens eget: några rader gruvarbetarhus vid en nedlagd gruva i stadens utkant, med slagghögen som horisont. Men allt Pithead är byggt av fanns på riktigt, runt om Glasgow, i orter som förlorade sin enda arbetsplats när gruvorna stängde. Och Easterhouse, där omslagets pojke fotograferades, hittar du också — boken och dess bilder kommer ur samma stad.

Konstverket

Väggen vid Barrowland Ballroom

Om boken vore ett konstverk är den redan målad: nio meter hög och arton meter bred, på en vägg vid dansstället Barrowland Ballroom i Glasgow. Muralen avtäcktes 2021 och visar Shuggie dansande, under en av Agnes repliker om att det dansas i staden — alla sorters dans. Bakom verket står Cobolt Collective: Erin Bradley-Scott, Chelsea Frew och Kat Loudon, alla utbildade på Glasgow School of Art. Bokstäverna sattes i Flourish, ett typsnitt som två designstudenter ritade särskilt för väggen — med former lånade från åttiotalets protestplakat i Glasgow och öglor inspirerade av Agnes handstil. Stuart har kallat avtäckningen ett av sitt livs stoltaste ögonblick. Boken hamnade inte i en monter. Den hamnade på en tegelvägg, mitt i det Glasgow den skrevs ur.

Kuriosa

• Två språk i en bok. Prosan är på engelska men replikerna på scots. När boken kom ut i USA fick Stuart förklara ord som gallus och glaikit för sina läsare — och han har sagt att han inte kunde tänka sig en Glasgowroman som inte visar stadens eget språk.
• Skriven på resande fot. Romanen påbörjades när Stuart var trettio och skrevs i tio år, på hotellrum och flygplatser under modejobbets tjänsteresor. Han har själv erkänt vad det kostade: åtskilliga förstörda familjesemestrar.
• Fint sällskap. Karl Ove Knausgård har lyft fram den som en av de bästa debutromaner han läst på många år, och Sunday Times placerade den bland 2000-talets tjugofem bästa böcker.
• Det började med hemlängtan. Efter tjugo år i New York har Stuart kallat boken en kärleksförklaring till Glasgow — inte en blind eller alltid smickrande, utan en sann.