Kejsarn av Portugallien

Om boken

Det börjar med ett hjärta som inte slår. Jan i Skrolycka är en fattig daglönare som aldrig riktigt känt något — varken i sorg eller i glädje — förrän man lägger en nyfödd flicka i hans armar och något inom honom plötsligt börjar dunka. Han döper henne efter solen: Klara Fina Gulleborg. Från den stunden har hans liv en mening. Första kapitlet heter Det klappande hjärtat.

Sedan tar livet det ifrån honom, långsamt. Familjen är fattig och hotas av vräkning, och som tonåring reser Klara Gulla till Stockholm för att tjäna ihop pengar åt sin far. Hon blir borta. Först kommer pengar, sedan bara brev, sedan ingenting. Ryktena om vad hon tvingats till i staden är för tunga för en far att bära — så Jan väljer en annan sanning. Om hon inte återvänder måste det vara för att hon blivit något oerhört: kejsarinna av Portugallien. Och då är ju han kejsare. Han syr sig en krona av papper och rågax, och sätter sig att vänta. Det vore lätt att kalla det galenskap. Lagerlöf vägrar: hon låter oss se det inifrån, som det enda en människa kan göra för att inte gå sönder — bygga en borg av kärlek runt det man inte orkar veta.

Författaren

Hon förlorade far och barndomshem — och skrev berättelsen om en far som inte kunde släppa taget

Selma Lagerlöf föddes 1858 på herrgården Mårbacka i Värmland, med en skadad höft. Vid tre och ett halvt års ålder gjorde en sjukdom henne halt i båda benen. Hon kunde aldrig springa och leka som de andra barnen, blev en stillsam, allvarlig flicka — och flydde in i böckerna och i sin farmors berättelser vid brasan. Där, i det muntliga berättandet, föddes hennes eget sätt att berätta.

Hennes far, löjtnant Erik Gustaf Lagerlöf, var en sällskaplig man som inte kunde sköta gården. Ekonomin vittrade, och han började dricka. Han ville inte att Selma skulle studera eller engagera sig i kvinnosaken. Vid 23 års ålder reste hon ändå till Stockholm för att utbilda sig — mot hans uttalade vilja. Medan hon läste vittrade ekonomin sönder. Samma år som hon blev färdig, 1885, dog hennes far — och kort därefter gick Mårbacka ur släkten, sålt med allt lösöre. På några få år förlorade hon både fadern hon brutit upp ifrån och barndomshemmet.

Hon skrev, sa hon själv, för att rädda sina minnen. Med Gösta Berlings saga (1891) fann hon sin röst. Och när Nobelpriset kom 1909 — som första kvinna och första svensk att få litteraturpriset — använde hon pengarna till att köpa tillbaka Mårbacka, och byggde sedan upp gården på nytt, ståtligare än den någonsin varit under hennes uppväxt. I sina memoarer målade hon fadern som han var innan spriten och nedgången: en dotters tysta förlåtelse, svart på vitt. 1914, samma år som Kejsarn kom ut, blev hon som första kvinna invald i Svenska Akademien. Beskedet kom per telefon på pingstafton, från ständige sekreteraren Karlfeldt — och Selma tvekade, och föreslog att de hellre borde välja någon som kunde göra mer nytta.

Bakom den officiella bilden av den ogifta författarinnan som bara levde för sitt skrivande fanns två stora kärlekar: författaren Sophie Elkan och läraren Valborg Olander. Breven, som publicerades långt efter hennes död, blottar en ömhet som samtiden aldrig fick se. Läs Kejsarn av Portugallien med allt detta i minnet. En dotter som lämnat sin far skriver berättelsen om en far som krossas när dottern lämnar honom — i exakt det landskap hon själv förlorat och köpt tillbaka, med sin egen far inskriven i texten. Kärleken är hennes. Och så är skulden.

Den verkliga kejsaren

Jan i Skrolycka fanns på riktigt

En sommardag i tonåren gick Selma med sina systrar och några kusiner genom en rågåker hemma vid Mårbacka. I en krök av vägen kom en liten man emot dem — klädd i slitna vadmalskläder, med en hög grön kaskett som ingen annan bar, prydd med en plym av rågax. Över bröstet hängde dubbla rader stjärnor av guld- och silverpapper, uppträdda på rågstrån.

Ungdomarna förstod genast vem det var: den stackars mannen som upphöjt sig själv till kejsare för att stå ut med att ha förlorat sin dotter. Selma glömde honom aldrig. Långt senare gav hon honom ett namn, en hustru och en dotter — och lät oss komma innanför kejsarkronan, dit ingen i bygden hade brytt sig om att se.

Platsen

Allt är Värmland, lätt maskerat

Bygden Svartsjö är Selmas eget Östra Ämtervik. Sjön Löven är Fryken — den långa, mörka vattenspegel hennes barndom låg vid. Godset Lövdala är Mårbacka, och löjtnant Liljecrona på Lövdala är ingen mindre än Selmas egen far. De tre ”småmamsellerna” som kommer på besök hos Jan är Selma själv och hennes systrar Anna och Gerda.

Det är samma skogar och samma sjö som bär upp Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Men här är landskapet inte glittrande äventyr. Det är fattigt, tungt och tyst — sett underifrån, från en torpardörr.

Konstverket

Om boken vore en målning

Vore den en Gustaf Fjæstad. Han bodde vid sjön Racken nära Arvika, mitt i samma Värmland som Jan, och kallades ”snöns mästare”. Han målade frost, mörkt vatten och tyst, djup snö med en sådan besatthet att man nästan kan ana skridskospåren i isen — innan han blev konstnär var han en av landets bästa skridskoåkare. Nationalmuseum beskriver hans vinterlandskap som själva sinnebilden av det nordiska: vackert, tåligt, oändligt ensamt. Precis det landskap som Jan väntar i.

Kuriosa

• ”En svensk Kung Lear.” Så kallade Lagerlöf själv boken — det stod till och med på hennes egen lista över titelförslag, bredvid Kejsar-Jan och Ett hjärtas historia.
• Slutet skulle bli mycket mer dramatiskt. Lagerlöf hade tänkt sig en storslagen final med två kolliderande ångbåtar — men hennes vän Valborg Olander talade henne ur det.
• Världskriget nästan stoppade boken. När första världskriget bröt ut 1914 blev Selma rädd att ingen längre skulle vilja läsa fredliga böcker om fredliga människor.
• Albert Engström tecknade den. Förstaupplagan kom med fyra planscher och omslag av Strix-tecknaren själv.
• ”Det är ju en saga.” När bygdens folk invände att Selmas berättelse inte stämde med hur det verkligen gått till, ska en gammal fryksdalsgubbe ha avfärdat dem: begriper ni inte att det är en saga hon berättar — då får man ta till så mycket man vill.
• Hollywood var inblandat. Inför 1944 års film köpte Svensk Filmindustri filmrätten av MGM för 500 dollar — och, för säkerhets skull, även av Lagerlöfs dödsbo för 6 000 kronor.