Pachinko

Om boken

Ett pensionat på Yeongdo, ön i sundet utanför Busan. Fiskare och hamnarbetare kommer in med kylan i kläderna, äter det värdinnan och hennes dotter har lagat och går ut med tidvattnet igen. Korea är en japansk koloni; det bästa riset går till andra. Sunja, pensionatets enda barn, växer upp mellan grytorna och marknaden — älskad därhemma, obemärkt av världen — tills en välbärgad fiskmäklare på marknaden får syn på henne.

När hon berättar att hon väntar hans barn får hon veta det han aldrig sagt: han har redan hustru och barn i Japan. Skammen skulle kunna kosta familjen pensionatet. Bland gästerna finns samtidigt en ung präst på väg mot Osaka, mager av tuberkulos, som långsamt tillfrisknar under deras tak — och som, frisk nog att resa vidare, ber om hennes hand. Valet står mellan två liv: skammen hemma, eller hedern i ett land som inte vill ha henne.

Författaren

Flickan från biblioteket i Queens

Min Jin Lee är sju år när familjen byter Seoul mot Queens, 1976. Föräldrarna driver en smyckesgrossist vid 30th Street på Manhattan; dottern tillbringar eftermiddagarna på biblioteket i Elmhurst och lär sig språket bok för bok. Vägen därifrån ser spikrak ut: Bronx High School of Science, historia på Yale, juridik på Georgetown, bolagsjurist på Manhattan.

I tonåren får hon nyheten att hon drabbats av en leversjukdom, och senare beskedet att cancern kan komma redan i tjugo- eller trettioårsåldern. Vid tjugofem års ålder säger hon upp sig från byrån. Timmarna är omänskliga och hon tänker inte dö vid skrivbordet. Sjukdomen, har hon sagt, gjorde en sak glasklar: hur hon ville använda sin tid. Någon författarutbildning har hon inte råd med, så hon bygger en egen — kvällskurser för tvåhundra dollar på 92nd Street Y, ett stipendium på sjutusen dollar, elva års lärlingstid — tills debuten kommer 2007. Då har hon också blivit helt frisk — en chans på miljonen, som hon själv beskrivit det.

Tillkomsten

Trettio år och ett slängt manus

På Yale, 1989, går hon på en gästföreläsning. En amerikansk missionär som arbetat i Japan berättar om koreanerna där — och om en pojke i hans församling som mobbades för sitt ursprung och tog sitt liv, tretton år gammal. Historien följer med henne ut ur salen och vägrar släppa taget.

Hon skriver en hel roman, byggd på tre, fyra dussin akademiska verk om koreanerna i Japan. 2007 flyttar hon till Tokyo — maken har fått jobb där — och gör om researchen från grunden: hon söker upp människorna själva, intervjuar dem i dussintal, lyssnar generation för generation. Hon inser att manuset inte är autentiskt nog — hon har läst allt och förstått för lite. Så hon slänger det och skriver om boken från början. När Pachinko kommer ut 2017 har det gått nästan trettio år sedan föreläsningen. Titeln var länge Motherland; den byttes när människorna hon intervjuade gång på gång återkom till pachinkohallarna — dörren som stod öppen när de andra var stängda.

Maten

Vitt ris och en vagn med kimchi

I Sunjas Korea är vitt ris inte vardag. Kolonialmakten har byggt om halvön till sitt skafferi: från 1920 byts de koreanska rissorterna systematiskt ut mot japanska — av omkring 1 500 sorter i slutet av Joseon-eran finns 55 kvar år 1935 — och skörden skeppas över havet, medan de som odlat den äter korn och hirs. Kvarnarna som tar emot det koreanska riset ligger tätast i Osaka, dit sjövägen från Korea är kortare än till Tokyo. Riset från Sunjas hemtrakter strömmar in i just den stad där hon som nyanländ inte har råd med det. Vitt ris i skålen är inte vardag. Det är högtid — ett bröllop, ett avsked.

Riset är bristen. Kimchin är arvet. Varje familj bär sitt eget recept, fört vidare från svärmor till sonhustru, och året är byggt kring det: räkorna och ansjovisen saltas på våren, havssaltet köps på sommaren, chilin torkas och mals i sensommarens sol, och i senhösten samlas grannskapen kring kimjang, det stora gemensamma görandet, så att varje hushåll klarar vintern. Kålen saltas och sköljs, pastan av chili, vitlök, ingefära och fermenterad fisk smörjs in blad för blad, krukorna grävs ner i jorden till halsen och får vänta. 2013 skrev Unesco in kimjang på sin lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

I Osaka blir kimchin Sunjas levebröd. Hon gör den som hemma på Yeongdo och drar vagnen till marknaden, dag efter dag. Det som på ön var vinterns försäkring är här det som håller familjen vid liv.

Spelet

Ett riggat spel, och man spelar ändå

Pachinko är ett japanskt kulspel: en stående flippermaskin där tusentals små stålkulor faller genom en skog av stift, studsar, fastnar, försvinner. Spelaren styr nästan ingenting — en ratt bestämmer hur hårt kulorna skjuts ut, resten är fysik och slump. Hallarna är byggda som kaskader av ljud och ljus, och vinsten växlas i praktiken in vid en lucka runt hörnet — pachinkons berömda juridiska kryphål.

Att så många hallar kommit att drivas av koreaner är ingen slump utan en följd: när storbolagen och staten höll dörrarna stängda för koreaner var pachinko en av få branscher som gick att äga. Lee har beskrivit spelet som bokens bild av livet självt — oddsen är riggade, huset vinner, och ändå ställer man sig vid maskinen igen. Man spelar ändå. Att inte spela är att ge upp.

Platsen

Ön i sundet, gränden i Osaka

Yeongdo är en riktig ö, ett stenkast från Busans hamn på Koreas sydostkust: fiskeläge, varvskvarter, klippor mot ett sund där strömmen går hård. Det är här boken börjar, och man kan stå på Yeongdo där Sunja stod, med samma sund framför sig.

Bokens Osaka heter Ikaino: kvarteren kring Tsuruhashi där koreanska migranter slog sig ner under kolonialåren, trångbott och tätt sammanhållet. Marknaden som växte fram där blev ett stycke Korea på japansk mark — stånden, språket, kimchikrukorna. Den som går genom Tsuruhashi går genom bokens geografi.

Konstverket

Sydd av rester

Om boken vore ett konstverk vore den en bojagi — en av de omslagsdukar som koreanska kvinnor i århundraden sytt av tygrester. Sorten kallas jogakbo, duk av bitar. Bitarna är det som blev över: en remsa siden från en högtidsdräkt, en bit ramie från något utslitet. Sömmarna döljs inte; de är mönstret. Inga signaturer, inga namn — dukarna syddes av kvinnor vars arbete inte räknades som konst, och användes till det mest vardagliga: bära, slå in, skydda, ge.

Det är Pachinko i textil. Rester som ingen värderade, hopfogade stygn för stygn tills de bär — och varje söm en kvinnas osignerade arbete för att hålla ihop det som annars faller isär.